Apati inför valet 2006

Min apati inför det kommande valet skrämmer mig. Det hade varit annorlunda om jag inte brytt mig nämnvärt om politik, men när det är motsatsen som gäller känns det skrämmande att jag är så apatisk som jag är. Det kändes likadant förra valet och hade vi inte haft poströstning då så hade jag nog slängt min röst. I år lutar det åt samma håll. Jag kommer nog att poströsta bara för att jag inte orkar engagera mig - inte ens så lite som att gå till en vallokal och rösta.

Varför? Varför har det blivit så?

För det första finns det inget politiskt parti i Sverige jag skulle vilja lägga min röst på. Under de senaste åtta åren har inget parti lyckats övertyga mig, inget parti har fått mig att känna mig hemma. Jag ser bara maktmissbruk och maktfullkomlighet. Jag ser populism och idiotiska uttalanden. Jag ser smutskastning och medieträning. Jag ser hur vi röstberättigande behandlas som barn och jag får en sådan där barnslig önskan att straffa politikerna. Att ge dem vad de förtjänar.

Det enda som får mig att rösta på de rödgröna är det ställningstagande till mänskligheten jag antagit. Nämligen att jag sätter kollektivet fram individen. Efter studierna fick jag känna på hur det var att sitta arbetslös och syssellös. Jag tvinade bort de månader jag satt hemma, jag var som en levande död. Ungefär vid den här punkten kickade systemets skyddsnät in och jag åkte in på ett av arbetsförmedlingens åtgärdsprogram. Man hör så mycket illa om de här åtgärdsprogramen och kanske är de egentligen väldigt dåliga. Men... då gav de mitt liv en mening. Jag var nu tvungen att lägga mig tidigt för att kunna gå upp tidigt på morgonen och gå till en arbetsplats. Jag kände mig som en människa igen efter en period då jag hade vänt på dygnet och därmed lyckats isolera mig själv ännu mer från omvärlden. Jag fick återigen rutiner i mitt liv och kunde planera. Ingen som inte varit arbetslös en längre tid vet hur skönt det känns. Och idag när jag är lyckligt lottad med ett jobb, ja, då känner jag att jag gärna vill betala tillbaka. Jag skiter i mig själv som individ för att främja kollektivet. Jag vet att mina skattepengar gör en nytta i samhället. Och skulle jag någon gång trilla dit igen så hoppas jag att majoriteten av svenskarna kommer att tänka som jag gjort. Kollektivet fram individen.

Just detta är kanske anledningen till min röstapati. Jag röstat inte på de rödgröna för att jag vill ha dem i makten, jag röstar på dem för att hålla de borgliga ute. Det är som att jag valt kolera framför pest.

Är det verkligen detta politiska klimat vi vill ha? Tja... det är vad politikerna med sin retorik erbjuder oss. Kan vi inte byta ut hela bunten?

Inlägget ingår i Kulturbloggens bloggkaravan.