Alkemisten Coelho

Det är egentligen inte förrän senaste året som jag blivit intresserad av så kallad finkultur. Jag har läst Rand (och förbluffats över hur någon kan kalla sig objektivist frivilligt), jag har läst Murakami (och förundrats över denna människas tankevärld) och till jul önskade jag mig Alkemisten av Paulo Coelho för att upptäcka vad hela uppståndelsen gick ut på.

Romanen på 200 sidor såg onekligen väldigt liten ut i min hand, som van 1000-sidor-per-bok-läsare kändes Coelhos verk som en novell. Och fort att lästa ut den gick det också, det tog en resa från Hässleholm till Stockholm - delvis för att språket är fantastiskt - Alkemisten flyter, är lättläst och folkkärt. Där förstår jag varför folk ser en storhet i verket. Det är språktekniskt fulländat.

Men handlingen alltså. Handlingen... hur kan en majoritet av läsarna faktiskt tycka att den är intressant? Jag har inte läst några självhjälpsböcker, men känslan Alkemisten gav mig var precis vad jag hade väntat mig av en coachingbok, sådana som det finns tretton på dussinet av. Att följa sina drömmar? Att lyssna till sitt hjärta? Guds tecken? Världssjälen? Kom igen! Det är klyschbingo, inte ett mästerverk.

Till en början tog jag faktiskt handlingen som en gullig feel good-historia. Och sen läste jag efterordet där Coelho bekänner sig som alkemist. Ungefär här blev boken helt och hållet befläckad för min del. Slutet var i och för sig inte helt lätt att svälja det heller, jag gillade småskaligheten och mänskligheten i historien fram till samtalet med vinden - här tappade Alkemisten bort mig totalt.

Sammanfattingsvis alltså. Jag kan tycka att Coelho är ett språkligt geni, men det där med att få till en fantastisk historia? Låt oss säga så här, jag hoppas att hans andra verk är livskraftigare än det new age-tjafs som genomsyrade Alkemisten.

I och med att halva mänskligheten verkar ha läst den här boken är jag väldigt nyfiken på att veta vad du tyckte om den? Har jag helt missat poängen? Eller har många av läsarna helt enkelt gått på hajpen?