7: Någon måste faktiskt tänka på barnen
Det finns flera hundra vuxna omkring oss barn och de försöker alla ge oss det vi varken kommer ihåg, saknar eller ens känner till. En normal barndom. Kort sagt, våra dagar var rätt fyllda från morgon till kväll.
Vi gick till skolan, jag och Nida’, och numera även min lillebror. Det var kanske det enda rutinmässiga i vardagen. När vi blev klara med det arabiska språket kom vi in på matematik, och när vi inte körde med matematik var det engelska på schemat. Simsim, knappt tre år gammal, sprang omkring och sjöng på ABCD EFG, IJKL MNOP. Vi var alla tre som svampar, men lillebror kanske mer än de flesta. Han sög i sig kunskaper som han var alldeles för ung för. Skriva och läsa var tråkigt, men ramsor och sång, även sådana man lärde sig av var roliga. Så de gick på repeat.
Ibland hade vi krigsfångar i vår lilla bas. Soldater som antingen tillfångatogs när de rekognoserade, vid sammanstötningar eller när de röjdes som regeringsspioner. De sattes på straffarbete och de vuxna tyckte att inget var roligare än en mini-diktator vid namn Simsim (som då var en äkta lintott) fick gå runt med en pinne och piska i gång fångarna med allsång medan de arbetade. ”Min lilla katt” var en populär sådan sång. Simsim ropade ut en textrad, alla fångar var tvungna att upprepa. Det måste ha varit en rejäl dos maktberusning.
Fångarna försvann ibland och vi hade ingen aning om varför. Ingen säger det rakt ut men så här många år senare förstår jag ju att de avrättades för det mesta. Vi var i krig, det är lätt att glömma när man är barn.
När vi inte gick i skolan (khala Afaqs tält) var vi fria att utforska. Ett favoritrum för min egen del blev kommunikationscentralen. Här höll våra olika baser kontakt med varandra via kortvågsradio och jag hade då aldrig sett Star Trek, men det rummet såg ut som löjtnant Uhuras arbetsstation. Sladdar, lampor och främmande röster. Som diskuterade strategier, leveranser, rapporterade om incidenter och skickade varningar. Jag och lillebror kunde sitta och låtsas föra ett viktigt samtal med andra sidan berget. Kom. Klart slut. Kom. Inget var coolare. Och som bonus låg rummet bredvid överbefälhavarens rum, inte bara fick man vandra bland sladdhärvor och blinkande lampor, man kunde även få en stämpel som beordrade extra köttportioner av köket.
Men, vi fick ju ingen riktig barndom tyckte de vuxna som än idag inte förstår att det var just vad de gav oss. Så mer skulle vi göra. I vår dal ringlade en bit av Al-zabfloden förbi. Så här kunde amo Abu Huda och amo Abu Nisrin ta oss ut för att fiska. Med en hemgjord krok som hamrades fram från en spik, en lång pinne och tråd kunde man fixa ett hyfsat metspö och maskar fanns det gott om i jorden. Så fiska gjorde vi och ibland fick vi något på kroken till och med.
Amo Abu Wassan skulle lära oss att simma. Via torkade pumpor och rep gick det att få till en alldeles lagom flytväst så att vi slapp drunkna. Jag tyckte att floden var alldeles för kall och strömmen alldeles för strid, men sade inget för instinktivt visste jag vad det här betydde för amo Abu Wassan. Så vi bet ihop allihop och försökte njuta av vattnet. Minns jag inte fel så lärde jag mig nog att simma lite ändå, men en kurdisk flod med snötäckta berg som källa var inte det behagligaste.
Tillbaka i basen hade vi en egen uppfinnarjocke, amo Abu Hassan Habib Albi. Och från honom kunde man få slangbellor, drakar att flyga med och ibland helt otroliga attrapper som såg ut som AK-47:or, ihopsatta av trä och fjädrar och som kunde skjuta iväg småstenar. Rena magin.
Andra lärde oss att binda fast humlor med sytråd så att vi kunde ha ett eget husdjur som flög runt i timmar, tills det dog av utmattning då, men det var kul så länge det varade.
En annan lärde oss att kasta sten på ödlor, för det som hände då var att ödlan lämnade svansen efter sig för att komma undan och det var alldeles fascinerande. Att kasta sten var också ett utmärkt sätt att göra sig av med ormar, vilka vi alltid antog var giftiga och dödliga. Jag tränade mig själv att vara lika träffsäker som de vuxna och kunde döda en orm på avstånd genom att träffa huvudet. Ibland missade man och det enda som hände var att ormen slank i väg. Men adrenalinkicken när man dödade en orm och visade den för de vuxna var otrolig.
Vi var barbariska på det sättet, men det var livet i bergen. Get hard!
Jag lärde mig också att skorpioner hellre stack sig själva till döds än att brännas ihjäl. Om man tillfångatog en skorpion, omringade den med stickor och blad som man sedan satte eld på så att den inte kunde komma undan, då högg den sig själv i ryggen och dog. Get hard!
På tal om djur hade vi även vakthundar och dessa blev ibland dräktiga. Och här minns jag en särskild händelse. En av våra tikar blev dräktig och var nära att föda. Vi var alltid på randen till svält och att ha många djur att mata funkar inte. Två vakthundar eller tre, visst. Men fyra valpar som kan växa till sig finns det ingen plats för. Jag råkade höra ett samtal mellan vuxna om att de skulle ta valparna och döda dem så fort de föddes och det kunde jag bara inte acceptera. Så jag gjorde det enda jag kunde, jag bestämde mig för att vakta vakthunden. Och det genom att krypa ner i lyan hon hade grävt fram för att föda. Så där var jag från morgon till kväll bredvid en flämtade tik. När mamma hämtade mig på kvällen för att jag skulle lägga mig gick jag med på det, inga valpar hade fötts än. Men jag minns mammas uppsyn när jag kom ut från lyan, ren skräck, för jag hade säkert hundratals loppor på mig över hela kroppen. Det hindrade dock inte mig för att dyka upp nästa morgon och gå rakt in i lyan igen. Den här gången till ett större sällskap. Valparna hade fötts. Mitt heliga uppdrag hade börjat. Jag skulle dö för den här kullen. Jag minns att det var det raraste jag hade sett. Fyra fuktiga, blinda bollar som försökte dia från en utmattad tik. Och de hade ingenting emot att jag var där i lyan. Jag klappade, lyfte, såg till att alla åt i tur och ordning. Jag tog min plikt på största allvar. Mot kvällen fanns det ingen chans att jag skulle hem nu. Valparna skulle ju dödas om jag inte stoppade det. Det tog en hel grupp vuxnas försäkran på heder och samvete att inget skulle hända med valparna för att jag skulle ut från lyan nu.
Nästa morgon var valparna borta. Jag minns att jag föll ihop av sorg och kunde inte göra annat än att gråta ut mitt slitna hjärta på flera timmar. Get hard? Det fanns gränser.
Vi hade hästar, åsnor, mulor, kycklingar, kor och hundar. Och jag hade aldrig älskat något så mycket som de där valparna som jag av någon anledning knöt mig an till på en gång.
Det fanns spindlar, ödlor, ormar och skorpioner. Och det fanns inget djur som hade lyckats skrämma mig än en jävla kalv. För grejen med kalvar är att de älskar att leka. Och för en kalv är den bästa leken att stångas. Och här står jag i jämnhöjd med ett djur som vill buffa till mig med sitt huvud och jag känner att det är något jag inte vill vara med om. Så jag backar, kalven följer efter, jag vänder mig om och börjar springa, kalven tar det som ett uttryck för att nu har leken börjat på allvar så den sänker huvudet och börjar springa efter. Jag lovar att jag aldrig sprungit så fort och så långt i mitt liv. Hundra mil genom vår dal förbi hundratals vuxna som tyckte att det var det roligaste de hade sett i sina liv. Jag tror att jag ska dö och de skrattar. Det är inte förrän jag kommer fram till mamma och gömmer mig bakom hennes sharwal som räddningen kommer. Kalven försöker stånga mamma men hon håller den undan helt enkelt genom att hålla i dess huvud och jag kan andas ut.
De vuxna försökte ge oss en barndom men jag tror inte att de själva visste vad det var. Lärdomarna jag fick med mig var inte alltid de bästa. Men igen, vi var i krig, och även om det inte innebär strider så gör det någonting med en. Ibland blir det fel även när man tänker på barnen.
