6: Vinterlugn
En populär fråga här hemma i Sverige är ”När såg du snö för första gången?” För folk antar att man har en bra story som irakier i Sverige och ser det där vita pulvret falla från himlen.
Mitt svar är att jag såg det för första gången vintern 1985/86. För det snöar i bergiga Kurdistan. Riktigt mycket till och med. Och mitt minne av snö är att det var jäkligt kul. Jag pratar mycket om ”de vuxna”, för när man är strax över fem år gammal är alla vuxna. Egentligen hade vi mest 20–30 åringar på plats. Några äldre och några yngre. Och snö betyder lek för en grupp människor i fysisk toppform och en ålder där man i mångt och mycket fortfarande är ett barn.
Vi gjorde allt man kunde tänka sig. Byggde snögubbar. Iglon. Hade snöbollskrig. Åkte kana på plastpåsar, plastskivor och avkapade oljefat. Pappa berättar om hur det var att åka på en expedition på vintern. Där man till exempel skulle frakta mat eller hämta hem post. En blandning mellan himmel och helvete. På väg upp för ett berg där man sjunker ner till höften för varje steg och man börjar tvivla på att man kommer att överleva resan. Eller på väg ner för ett berg där man sätter sig på något som bjuder på så lite friktion som möjligt och far ner i flera kilometer i timmen och börjar tvivla på att man kommer att överleva den resan.
För min del var livet i Kurdistan helt enkelt livet. Jag mindes inget annat eller ens visste att det fanns ett annat liv. De vuxna insåg dock hur galen vår situation egentligen var och de passade på att njuta av varje ljuspunkt de kunde hitta. Minns jag rätt var vintern en period där allt sattes lite på paus. Inga artilleripjäser, fientliga rekognosansuppdrag eller spioner. Ett andrum.
När vi inte underhöll oss själva utomhus gjorde vi det inomhus. Med sång, teater och sketcher. Och redan här kunde man skilja på min och Simsims personlighet. Jag hade svårt för det där, gjorde det ändå men fick pressa mig själv. Jag kände mig redan då mer bekväm bakom kulisserna eller bland publiken. Lillebror var dock ett extrovert charmtroll. Och när han och Nida’ var med på något så ville jag också. Sketcher och teater blev lite av en grej för oss barn. Ibland utnyttjade man oss i elaka sketcher riktade mot enskilda vuxna och gapskratten haglade hos alla ej drabbade, ibland fick vi folk att gråta för att vi stod där och sjöng gamla irakiska sånger som påminde om våra förlorade, trygga hem.
Är det något irakier excellerar på är det att få sig själva att gråta, och det helst via poesi eller sång. Det är något jag själv fortfarande har svårt att förstå. Kan tycka att det finns massor här i livet som är tillräckligt svårt, varför öka på bördan?
Ibland sjöng vi kommunistiska kampsånger och fick alla att stämma in. En moralboost där vi trodde att vi skulle vinna. Det goda besegrar ju alltid det onda och vi hade tagit upp vapen mot den tidens Hitler.
Vid nyår var det fest och roliga överraskningar. Den bästa börjar med frukost. Det plockas fram valnötter från höstens skörd och honungskaka som fortfarande dryper av honung. Valnötter doppade i honung. Smaken översköljer mig medan jag skriver det här. Det är det bästa som finns. Dagen fortsätter med en festmiddag. Kanske torkad okra med vitt ris och färskt lerugnsbakat bröd? Och på kvällen serveras kalkon som pappa under fyrtio dagar låtit svälja en hel valnöt om dagen, alldeles fet och mör, och som fått ta en sup arak innan slakt så att adrenalinet inte förstör köttsmaken. Ihop med det serveras torkade fikon, diverse nötter och frön från solros och melon. En festmåltid jag hoppas få återskapa än idag.
Jag har ingen aning om när klockan slår över till 1986. Vi har ingen tv och inga fyrverkerier. Jag vet bara att jag somnar ett år och vaknar till ett nytt. Den här nya basen i den här nya dalen var ju inte alls illa ändå.
