5: En ny vän
Jag hatade vårt nya hem till en början. Troligen tog jag ut all min förvirring och ilska på kringflackandet på det. Vi hamnade i en liten stuga byggd av tegel. Den var kall och vi fick isolera med hjälp av uppskurna tält. Särskilt minns jag när det skulle badas, mamma och pappa kokade vatten i en tekanna. Det vattnet blandades med desto mer kallt vatten, så effekten på kylan blev marginell. Och sen hällde föräldrarna det här kalla vattnet på en och man var tvungen att stå still för att inte slösa bort allting. Schampo fanns inte, så både hår och kropp fick tvättas med aleppotvål. Ni kan ju ana min förvåning över att se aleppotvål behandlas som en lyxprodukt av svensk medelklass, för mig var det den där jävla tvålen som jag var tvungen att stå ut med på grund av att vi inte hade några alternativ.
Den gröna värld jag var van vid. Friheten att utforska. Allt det försvann. Löven blev gula och föll. Man var tvungen att klä på sig och ta på en mössa. Fick inte springa vart jag ville. Föräldrarna blev ofta förbannade på mig. Det blev en örfil ibland när jag vägrade lyda. Jävla skitliv.
Min ilska varade säkert i flera veckor. Sen var det dags för min födelsedag. Vi hade inte mycket, men vi visste hur man samlades kring en eld, sjöng sånger, drack te och serverade något sött. Jag minns att jag fick en inslagen present och ett äpple på min födelsedag. Minns inte vad det fanns i paketet, men äpplet var gott och livet var kanske inte så illa. Många vuxna här kände dessutom mina föräldrar från förr så när jag kallade dem amo och khala (moster) kändes det som att de var det på riktigt.
Dessutom var Nida’ där. Jag minns inte riktigt första gången jag träffade henne, men jag minns att jag var avundsjuk på henne och hoppades att hon skulle stå ut med mig. För hon var ett år äldre än mig, sex år gammal. Hon kunde läsa och skriva. Och hon hade varit i Kurdistan längre än mig och kände till stället. En urcool människa helt enkelt. Så vi började hänga. Två barn i ungefär samma ålder.
Nida’ gick i skola hos khala Afaq och jag ville också det. Min avundsjuka blev en drivkraft. Jag ville också kunna läsa och skriva, kunna räkna, lära mig sådant om världen som jag inte kunde. Simsim ville även det ibland. Och jag tyckte att det var orättvist att han ofta slapp. I min hjärna var ju inte lillebror tre år gammal, utan vi var alla i samma båt, så varför var inte han tvungen att gå till skolan varje dag?
Jag säger skola förresten, men det var ju bara så att jag och Nida’ gick hem till khala som kom på något åt oss att göra. Hon var inte utbildad lärare utan tog oss an bara för att det var viktigt. Vi skulle inte hamna efter. Vi skulle få en bildning så att vi klarade oss när vi återvände till Bagdads skolor. Samtidigt gick dagarna fortare när vi hade rutiner. Alla var vinnare i ekvationen. Och när vi inte gick i skolan umgicks vi, jag och Nida’, Simsim var med när han kunde.
Livet gick på rutin, avbruten endast av den verklighet som jag egentligen inte kände till. De flesta dagarna såg ut som att jag vaknade. Gick till khala Afaq för att lära mig något och hänga med min bästa vän. Efteråt lekte vi, sjöng, umgicks med de vuxna tills det var dags för middag. Den intogs som vanligt ute i det fria.
Och här minns jag särskilt en händelse. Jag höll i min tallrik med ris och bondböneröra i ena handen, en sked i den andra, när klippväggen andra sidan dalen plötsligt sprängs i en fasansfull explosion där damm och stenar flyger åt alla håll medan ett dån slår luften ur mina lungor. Jag springer i panik till skyddsrummet strax bakom mig. Och de vuxna som äter middag börjar skratta.
Jag säger skyddsrum förresten. Det var mer att vi hade grävt en öppning i en kulle och gjort plats åt ett tiotal personer. Jag tvivlar på att skyddet ens fanns mer än psykologiskt, kanske mot splitter, men knappast om det blivit en direktträff. När jag skulle mönstra många år senare i Kristianstad frågade en officer om någon av oss hade använt ett skyddsrum. Jag räckte upp handen och jag minns fortfarande vad han sade. ”Som Naseer säkert vet ska man aldrig sitta med ryggen mot väggen då vibrationerna av explosionerna kan orsaka ordentliga skador.” Jag nickade instämmande som om det han sade var självklart. Faktum är att varenda gång jag var tvungen att springa och söka skydd så försökte jag krama väggarna, försökte bli ett med den stelnade leran och slippa bli skadad.
Hur som. De vuxna skrattade alltså medan världen mitt emot exploderade. Jag står med skakande knän i hålan, håller krampaktigt i min mamma, och de vuxna övertygar mig med väldig tålamod att komma ut. De förklarar. Det där är artilleripjäser och eftersom vi befinner oss en dal kan de aldrig träffa oss. Skjuter de för kort kommer raketerna att träffa ovan och bakom oss, skjuter de för långt missar de dalen helt, så det enda de kan göra är att göra mos av klippväggen framför oss. "Ät din mat Mishmish". Från den dagen lärde jag mig att göra just det. Artilleripjäser eller inte, föda är viktigare.
Jag lärde mig två livsviktiga lektioner till. Om jag hörde en helikopter skulle jag springa för livet och söka skydd i ett skyddsrum. Det var antingen Saddam eller turkarna som ville oss illa. Vi kunde mota dem bort med vårt enda luftvärnsvapen, en sovjetisk katyusha, men det viktigaste var att ta skydd. Om jag hörde ett jetflyg var det redan för sent, så jag skulle omedelbart slänga mig ner på marken och göra mig platt. Oftast var det iranskt flyg på uppdrag djupare in i Irak, men slängde mig ner och gjorde mig platt gjorde jag alltid.
En dag skulle den lektionen rädda mitt liv.
