4: Ett liv i frihet
Jag skulle snart fylla fem år och jag hade spenderat mina första år på flykt. Ganska ofta isolerad från andra barn lärde jag mig att leva i min egen värld, att vara ensam. Jag får ofta frågan om hur min barndom påverkat mig. En grej är att jag inte vet hur det är att vara uttråkad. Finns det ingen stimulans hittar jag på en egen. Det finns massor av världar och historier i den här hjärnan. Fantasin är det inget fel på. Ganska roligt är att detta även varit hjälpsamt senare i min karriär, jag jobbar med ganska tråkiga grejer ibland och är riktigt bra på det, en anledning är att jag inte zonar ut och tappar fokus så lätt. Eller att det kanske är precis tvärtom, att jag zonar ut på en gång och är van vid det.
Så där var jag i min egen dal. Bland valnötsträd, fikonbuskar och en grönska från edens trädgård. Min bror var ett och ett halvt år gammal så inte det bästa sällskapet, jag fick klara mig själv. Sprang runt i min dal och plockade omogna fikon för att sluka dem. De smakade nästan ingenting, lite som fikon på ICA, de vuxna sa åt mig att vänta tills de blev mogna senare mot hösten, men jag brydde mig inte så mycket. Jag var fri.
Vad jag dock ännu minns och uppskattar är smaken av gröna valnötter. Och att valnötsträd, trots att de är ståtliga jättar, är ganska lätta att klättra uppför. Så där kunde jag stå på en gren och skala av det mjuka, gröna skalet för att komma åt det vita, mjuka köttet som smakade lite som världens godaste, kallaste vattenglas när man är väldigt törstig efter att ha varit ute och klippt gräs i solen. Färska valnötter, prova på det om ni får chansen, det är mycket godare än den torkade varianten.
I min dal fanns det fjärilar som de vuxna lärde mig att fånga. Jag kunde leka med dem eller samla på dem i en bok genom att slå ihop sidorna och låta något tynga ner dem, låta de stackars fjärilarna torka sig fast på bladen.
En tid senare mognade fikonen precis som de vuxna sa. De vita fikonen smakade som honung och de svarta som en efterrätt där sockret fått karamelliseras. Mina konkurrenter var de vilda fåglarna. De visste precis på timmen när fikonet hade mognat och svepte ner för att äta. Vissa dagar kunde jag hitta en buske som blivit förstörd av fåglarnas aptit, andra hann jag före.
Det blev höst utan att jag riktigt visste vart tiden tagit vägen och mina föräldrar sa att vi skulle flytta till en annan bas. Jag minns att jag var så besviken. Jag hade ju hittat mitt hem redan. Men i väg skulle vi. Och det var en farlig resa. Vi skulle först rida och sedan gå över en övervakad landsväg. Största möjliga tystnad. Trupper bevakade rutten. Här bestämde sig min bror som den värsta klyschan att gråta, mamma ammade honom medan vi korsade vägen för att få tyst på honom. Ingen hörde oss och vi klarade övergången, fortsatte att rida tills vi kom fram till kurdisk by där vi skulle övernatta. Mitt minne av byn är egentligen bara att vi satt på mattor i ett rum, alla med ryggen mot väggarna, det bjöds på te i små glas som balanserade på ett litet fat. Man skulle ha en sockerbit i munnen, hälla av teet på fatet och dricka ur det. Oerhört spännande!
Sedan fortsatte vi vår resa. På en mulåsnas rygg igen. När vi kom fram var det en omvänd resa. Ganska platt och tråkig färd fram till en dal, sedan en väldigt klippig och brant väg neråt. Det hade huggits trappsteg i kalkstenen för annars hade vi aldrig kunnat ta oss ner. Mamma vågade inte rida ner och vi hoppade av mulåsnorna för att gå istället. Mulåsnorna tyckte säkert att det var trevligt att slippa oss, ner tog de sig ändå, men nu ledda av oss.
Vi var framme vid den dal som skulle bli vår permanenta hem tills vi lyckades besegra Saddam och återvända till Bagdad. Det var planen. Vi hade ingen reservplan. I efterhand borde vi haft det.
