13: Landssorg
I patriarkala Iran är det mannen som behöver göra allting medan kvinnan är hemma med barnen. Det spelar ingen roll vad vi själva tycker och tänker om saken, anpassar vi inte oss till landets kultur och traditioner stöter vi på problem. Faktum är att det inte går att göra det på något annat sätt även om vi hade försökt, en kvinna är omyndig ifall hon inte följs av en far, en bror eller en make. Så pappa får åka i väg till Teheran för att ordna en väg ut åt oss. Jag vet inte hur det där med kommunikation funkade i en värld utan mobiltelefoner eller internet, men jag antar att mina föräldrar hade arrangerat ett schema i förväg? För via mynttelefon får vi höra pappa berätta om den roliga tågresan till Teheran, om förbannat god mat, bröd och skållande hett te. Och om jakten på förfalskade dokument som skulle kunna få ut oss ur landet, för vi har inte våra irakiska ID-kort och pass med oss, dessa grävde vi ner för att kunna komma in i Turkiet, och för att vara ärlig var det troligen ingen bra idé att visa upp irakiska dokument i Iran ändå. De dåliga nyheterna är att vi inte har råd med de förfalskade passen som krävs för en resa, fyra stycken vida överstiger vår budget. De bra nyheterna är att Bahrain har någonting som heter familjepass. Priset är lite dyrare men definitivt billigare än fyra individuella. Någonstans mitt i det här hinner det bli den 3:e juni 1989 och Khomeini avlider. Det utlysts 40 dagar landssorg. Hela landet står fullkomligt stilla, till och med Teherans dokumentförfalskare lägger ner jobbet. Pappa fastnar i Teheran och måste ordna boende i mer än 40 oplanerade dagar. Vår redan ansträngda budget blir än mer svårhanterlig.
I Ordega minns jag att jag parkerade mig i tv-rummet rätt mycket av tiden. Jag följer landssorgen live. Det är gamla tal, böner, analyser, hyllningar och bilder på mass-sorg, folk som piskar sig själva och sliter ut sitt hår. Den stora ledaren är död. Låt oss alla gråta.
Jag saknar pappa, har varken sett eller hört av honom på en väldigt lång tid. Livet hade format oss till en stark familjeenhet och nu fattades en del. Det gjorde ont. Jag förstod inte varför pappa inte bara satt sig på ett tåg hem medan allt stod stilla ändå, tänkte inte på att det betydde att även tågtrafiken var drabbad. Hela landet var ju i politisk deklarerad sorg.
En sorg som tar slut efter 40 dagar. Sen kommer den dagen där pappa kommer hem och vi packar för att ge oss av. Vi ska till Syrien får jag veta, där kraftsamlar Irakiska Kommunistiska Partiet inför återgången till Irak. Jag är tillräckligt politiskt intresserad som knappt 9-åring att jag inte fattar hur det ligger till att baathpartistiska Syrien inte bara skickar oss tillbaka till baathpartistiska Irak. Men får förklarat för mig att Hafez Al-Assad och Saddam Hussein inte tål varandra, de ser sig båda som den sanna baathismens bärare och att vi lever och verkar är en symbol på Saddams svaghet, så Syrien låter oss att vara så länge vi inte arbetar (inrikes)politiskt.
Och en dag lämnar vi Ordega för sista gången. Den sedvanliga resan till Urmia är allt annat än vanlig, vi har packat allt vi äger och vi kommer inte tillbaka. Jag åker nu tåg för första gången i mitt liv. Vi har fått en egen hytt. Vi sover på ett tåg! Jag ser Iran susa förbi utanför fönstret och fantiserar om livet som pågår utanför. Jag lever mycket inuti mitt huvud och är fruktansvärt nöjd med den här extrastimulansen. När vi kommer fram till Teheran tar vi in på hotell, samma hotell som pappa tidigare hade bott på. Jag vet inte hur många stjärnor den hade, säkert inga, men för mig är det lyx av sällan skådat slag. Sängar. En frukost som består av krispigt bröd (tänk croissant) doppad i honung med en fet, tjock och seg gräddvariant till (kahi och assal med keymar). Gosht till middag, långkokt kött med saffransris och grillade grönsaker. Promenader i huvudstaden där livet pågår trots att moralpolis klagar på för vida byxben och för långa polisonger hos män, eller för tajta kläder och slöjor som visar för mycket hår hos kvinnor. Irak/Iran-kriget hinner ta slut och det är vapenstillestånd. Vi kan inte ha stannat länge i Teheran i väntan på flyget men minnet har satt sig. Och plötsligt befinner vi oss på flygplatsen och jag ska flyga för första gången i mitt liv. Mamma och pappa försöker förklara för mig och Masaar vad det innebär att flyga. Vi ska tydligen få tugga tuggummi när vi kommer ombord på planet och innan vi landar för att undvika smärta i öronen. Jag bara nickar och tar in intryck. Fattar ingenting men vi är tillsammans. Och vi ska flyga. Jättekonstigt. När vi kommer fram ska moster Hiam, hennes man och deras tre barn vänta på oss. Nawar är ett år yngre än mig. Hanin och Fida är tvillingar och ser exakt likadana ut. De har precis fyllt ett år. Vi lämnar in våra väskor och jag tänker att det är sista gången vi får se dem, hur ska väskorna liksom veta vilket flyg vi ska åka med?
Sen sitter vi inne i flygplanet. Det känns alldeles främmande för mig det hela. Vad betyder flyga? Det är tydligen viktigt att spänna på sig bältet. Och att tugga tuggummi. Planet lyfter och jag får lock för öronen ändå. Det gör ont men jag orkar inte gnälla. Vi flyger. Genom molnen. Och nu befinner vi oss ovanför molnen också! Där solen skiner. Vad är det som händer?
Kaptenen berättar att vi nu har passerat Irans gräns och det triggar en hel serie av aktivitet. Alla kvinnor på flygplanet sliter av sig slöjan och plockar fram hårborstar och smink. Jag har aldrig funderat på vad slöjtvång innebär förutom att mamma tvingats ha slöja fast hon inte vill. Men så har tydligen alla kvinnor känt? Jag googlar att flyget mellan Teheran och Damaskus tar två timmar. Jag kommer inte ihåg ifall jag tyckte att flygturen var kort eller lång. Allt var nytt så jag tappade allt tidskoncept. Kaptenen ropar ut att vi ska landa, det är dags för tuggummi igen. Det är superviktigt att tugga tuggummi när man lyfter och när man landar. Mina öron känns som att de håller på att sprängas, jag vill nästan gråta, och jag kan inte förstå hur det hade gått om jag inte tuggat tuggummi! När vi landar i Damaskus följer vi folkhopen, vi kommer fram till rullbanden där massor av väskor står och åker runt, runt. Vi väntar på våra väskor som jag inte har hopp om att se igen, men de dyker upp. Vi ska ut. Där står moster Hiam och vinkar. Fida och Hanin springer fram till oss och håller våra händer. Det känns som att vi har startat ett nytt kapitel i våra liv. Det är över. Vi kommer att överleva. Det är över.
Folk från Syriens säkerhetstjänst pratar med mamma och pappa som blivit instruerade av irakiska kommunistpartiet hur de borde svara. Det hela är planerat, det ska gå bra. Syriens säkerhetstjänst håller inte med. Vi har kommit in illegalt i landet och anklagas för spioneri. Vi ska alla slängas in i fängelse. Mamma och pappa vädjar att jag och min bror i stället ska lämnas hos vår moster. Männen från säkerhetstjänsten går med på det. Vi säger nu hejdå till varandra. Vi kramas. Jag tror inte att jag gråter för vad är det som händer? Vi drar våra tunga väskor och moster Hiam drar in oss i en varm kram. Mamma och pappa är nu på andra sidan glaset och de är gripna. De försvinner ur vår åsyn. De har blivit fängslade av Syriens säkerhetstjänst. Sa jag ens hejdå?
Är de borta nu?