11: Ayatolla Khomeini hälsar välkommen
Det är en rejäl och riktig gränsövergång vi kommer fram till. Stängsel, taggtråd och uniformerade vakter. Vi ser en enorm målning på Ayatolla Khomeini som tar upp den största byggnadens vägg andra sidan gränsen. Blicken dras till den här skäggiga gubben omedelbart, starkt belyst av strålkastare. Det förhandlas om gränsövergång, det är osäkert på om vi får komma in i Iran. Det är uppenbart att Turkiet inte vill ha oss, vill flyktingarna sticka så är det bara bra, men varför skulle Iran ta emot oss? Jag minns inte hur vi får tillstånd att ta oss in, men jag minns att vi köper ett par burkar cola från en kiosk vid gränsen. För oavsett hur svårt läget är tänker föräldrar alltid på sina barn först och främst.
Jag tyckte att ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” var en fantastisk bok, mycket på grund av igenkänning. Som ni kanske redan märkt var jag lite av en Allan Karlsson, och den karaktären var måhända fiktiv men jag var på riktigt. Vi hamnade i situationer som vi skulle fortsätta att läsa om och se dokumentärer ifrån många år senare. Det är en ganska konstig känsla.
Och här stiger vi in i ett Iran i högform. Medier vid gränsen dokumenterar flyktingvågen och Iran har skruvat upp propagandaföreställningen till max. Vi välkomnas med öppna armar. Får registrera oss vid gränsen och använder självklart falska namn för paranoian lämnar inte en så lätt, pappa kallar sig Amer (i stället för Amel, varför krångla till det?) för vi är skeptiska till Iran och det har just utlysts en vapenvila i Iran/Irak-kriget så vem vet om det finns ett överlämningsavtal eller inte. Sedan får vi ett samordningsnummer, lite mat på burk och moderna resebussar kör oss till en gympasal i gränsstaden Urmia som gjorts om till sovsal. Det är sent på kvällen, vi är trötta, ganska överväldigade och hummusen och bondbönorna på burk smakar himmelskt. Men innan vi får lägga oss måste de inbjudna journalisterna få sitt. Vi intervjuas ännu en gång om Saddams krigsbrott, den här gången sanktionerat av staten vi befinner oss i, och sedan får vi äntligen vara i fred. Den natten sover vi på madrasser och åtminstone jag sover väldigt, väldigt gott.
Nästa morgon får vi veta att vi ska köras till en väldigt liten by i närheten. De här fina bussarna liksom dumpar oss i byn och åker tillbaka. Det är alldeles strax min födelsedag och jag fyller åtta år. Så vi försöker glömma situationen vi befinner oss i för en stund. Vi har några dollar på oss. Och där och då kunde tre amerikanska dollar tydligen köpa en festmängd frukt. Det är nektariner, aprikoser, vattenmeloner, apelsiner, vindruvor och äpplen. Ofantliga mängder som vi festar oss mätta på. Livet leker. Det är födelsedagsfirandet jag har önskat mig. Iran var ju fantastiskt! Ett påstående jag fick äta upp strax därefter.
För faktum är att vi måste sova någonstans. Det börjar med ett tält, vi och amu Abu Nisrin och khala Samar som hållit ihop ända sedan flykten från Kurdistan i ett. Några av våra vänner från basen och som hade åkt samma lastbil som oss placeras runt omkring oss. Två dagar senare börjar det snöa och vi håller på att frysa ihjäl. Så vi lyckas förhandla oss till ett rum. Vilket skulle visa sig vara något av ett misstag. Rum byggda av tegel både tar in kyla och håller det. Det är som att vi bytt upp oss från ett kylskåp till en frys. Att vi är sex personer tror jag gör att vi överlever hösten. De vuxna sov rygg mot rygg och värmde varandra, vi barn i mitten värmdes upp av de vuxnas kroppsvärme. De filtar vi hade räckte inte för att värma oss, utan vi fick helt enkelt ta på oss alla kläder vi hade innan vi gick och lade oss. Ändå kände jag mig till exempel aldrig annat att frusen. Så höll det på i två månader innan vår permanenta bostad anordnades.
Vi placeras i ett flyktingläger alldeles utanför staden Khoy som ligger två timmars bilfärd norr om Urmia. Det iranska ordet för läger uttalas fonetiskt som ”ordega” och det blir vårt smeknamn för vårt nya hem. Lägret som är som ett fängelse. Vi är omringade av murar och vakter står vid ingångarna, de sägs stå där delvis för att skydda oss men också för att hålla reglerna: vi kan ansöka om att lämna lägret men måste tillbaka till kvällen. Det är förbjudet att ta in smuggelgods som alkohol och droger. Man får inte ta in oregistrerade människor.
Vi bor i ett rum i en byggnad som säkert fungerat som en barack åt militären tidigare. Det är ett kalt rum med ingenting i. Det finns toaletter, plats att tvätta kläder och ta ett bad i en byggnad längre bort. Kvinnor och män för sig själva. Rummet är bokstavligt talat ett golv, fyra väggar och ett tak. Väggarna är dessutom fulla med håligheter och det råder nu full vinter, så någonting måste vi göra. De vuxna är genier och ordnar därför först tältduk som de isolerar rummet med. Sedan tar mamma och ringer upp hennes storasyster, Hiam, och ber henne skicka pengar till oss om hon har möjlighet. Min moster har också lämnat Irak med sin familj och jobbar som engelsk tolk i Syrien, hon skickar oss två hundra dollar som räcker och blir över för oss att köpa en vedkamin som vi placerar i rummet. Röken leds ut genom ett hål, som förvisso bryter isoleringen men ger desto mer värme. Vi kan dessutom köpa extra filtar att täcka oss själva med. Det börjar bli ganska behagligt att sova tycker jag som ligger under två filtar, omringad av mamma, pappa, amu Abu Nisrin och khala Samar, men faktum är att vi vaknar till ett istäcke på översta filten varje morgon, och de ägg som vi lyckas köpa ibland fryser och blir stenhårda och måste tinas innan tillagning. Så kallt var det den vintern.
I lägret är man annars rädd för att sjukdomar ska spridas och erbjuder därför ett vaccinationsprogram mot tuberkulos. Visst har vi alla ärren kvar av den gången vi vaccinerades som nyfödda men man misstror oss, så vi tar alla ännu en vaccindos, det skadar ju inte. Det här skulle bli en följetong där vi konstant jagades av nya vaccinationsprogram. Det spelade ingen roll att man förklarade att man redan var vaccinerad, senast just här i Ordega, de ville alltid att man skulle ta en spruta till. Jag hatade sprutor då och tyckte att jag redan gjort min plikt genom att låta mig vaccineras, de skulle inte få göra om det. Det hände att jag sprang i väg när sjuksköterskorna höll på att omringa mig.
Det pågick väldigt mycket bebyggelse i lägret. Stora grävmaskiner, schaktningsmaskiner och lastbilar i konstant arbete från morgon till kväll. Detta blev barnens favoritplats. Vi klättrade runt på de här fordonen medan de arbetade. Det var vansinnigt farligt och jag fattar inte hur ingen av oss skadades. Men det var där kidsen hängde. Det bästa var när grävmaskinisten tyckte synd om oss och snurrade ett extravarv. Eller när vi fick åka skovel som hissade oss upp och ner. Det här var dock undantaget, för det mesta jobbade männen och sket fullständigt i oss som klättrade runt som apor. Vi tävlade om de bästa ställena, ibland bråkade vi och de stora barnen vann oftast. För min del pågick det här fram tills mina föräldrar kom på mig. Då blev det en rejäl utskällning och jag förbjöds att leka med, eller snarare på, maskinerna. Allt som var det minsta roligt förbjöds, det var mitt liv sammanfattat tyckte jag och det var så orättvist!
Vi hade inte mycket gällande kläder, men man ville ju tvätta det man hade. Passa på att ta ett bad. Det betydde en tur till badbarackerna. Och där fanns en hackordning. Boende som hade varit där i årtionden kände säkert till koncepten ”kö” och ”tid”, men de brydde sig inte. Det fanns kanske åtta duschar totalt, oftast var sju av dem upptagna av samma gubbar som vägrade flytta på sig och bara stod under vattnet i timmar. Mamma berättar att det var lika illa på damernas, speciellt tvättrutorna var det kamp om. En gumma kunde ha med sig ett helt års tvätt och satt där och gnuggade tvätten ren hela dagen, och de andra som väntade behandlades som luft.
Vi barn kunde bli badade med lite vatten, tvål och en hink. Vad de vuxna gjorde för att lösa detta förstår jag inte. Men det var också här som idén till att besöka närliggande staden Urmia växer fram. Vi hörde att man kunde ta ett himmelskt turkiskt bad, en hammam, där och att marknaden hade allt man kunde önska sig och mer, samt att man kunde köpa klassisk irakisk sprit, arrak, och att handlarna hade tips på hur man kunde smuggla in den. Det var storstadsdags, så vi anmäler intresse för en resa till Urmia, ordnar fram de nödvändiga pappren och bokar plats på bussen som går mellan Ordega och staden. Jag är spänd på det som komma skall.
