10: Blixtvisit i Turkiet

Ett spädbarn föddes för tidigt och överlevde inte. Vår yngsta, Sivan, var dryga månaden gammal när senapsgasen slog till. Han klarade sig väl. Nida’ förlorade synen tillfälligt, hade kräkningar, men annars blev hon frisk så småningom. Kaoset som följde gjorde att vi tappade bort varandra. Vi skulle träffas som kortast i Iran några månader senare, och sen skulle det dröja mer än 30 år innan vi sågs igen. Majd och Masar drabbades nog hårdast av oss barn, både psykiskt och fysiskt. Tillfällig blindhet, kräkningar, diarréer, blåsor över kroppen och panikattacker när de hörde ett flygplan för lång tid framöver.

Jag och Simsim blev nu en sammansvetsad enhet, ihop med mamma och pappa. Tryggheten minskade från en hel värld ner till familjeenheten. Och just lågt flygande jetplan blev också lite av en trigger för min del, min kropp ville alltid slänga sig ner och krama marken. Ta skydd. Inte panik på det sättet, men överlevnadsinstinkt tills jag kunde påminna mig själv om att nej, kriget var över för min del.

Kollektivt var vi i chock. Vi tog hand om varandra. Vi var inte den enda basen som hade blivit anfallen, våra kamrater hade råkat ut för samma sak och vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Inte ner till dalen igen, så mycket var säkert, men vad gör vi nu?

Vi var det svarta lammet i Kurdistan. Kurderna slogs för sitt eget land, samt för sin överlevnad, hotade främst av Irak och Turkiet, men även Iran och Syrien. Vi ville mest störta Saddam och befria Irak från diktaturen. Mycket gemensamt hade vi om än inte samma mål. Och det var just våra kurdiska vänner som visade oss vägen till vad som komma skall. Vi blev varnade att irakiska trupper höll på att gå in i Kurdistan, vi gjorde bäst i att fly. Hela byar hade packat upp och börjat vandra mot Turkiet, i hopp om att internationella gränsavtal skulle respekteras och att Irak inte skulle invadera Turkiet i jakt på gerillan.

Det bestämdes att vi skulle vandra vi också. Fick militären tag på oss skulle vi bli avrättade. Det fanns inget val. Vi packade vad vi hade och började vandra. Det var bråttom, soldaterna var bakom oss och avancerade snabbt. Ingen tid till vila. Jag och min bror gick på våra ben ihop med alla andra så långt orken fanns, ett dygn om det gick, eller så mycket av det som var fysiskt möjligt. Jag var nästan sju år gammal och kunde klara mig själv. Min bror var drygt tre år så han skickades runt bland de vuxna. Mest var det mamma och pappa som bar på honom, men alla vänner ställde upp.

När det var som mest illa började jag hallucinera. Vi vandrade i en skog bland träd och jag började se trädstammarna som byggnader. Kolla, vi är framme vid en by, det lyser i fönsterna, vi kan vila här. Men något sådant fanns inte, bara träd som stod där de alltid stått. När vi stannade kollapsade jag på marken och sov. På stenar, stubbar, jord eller gräs. Det spelade ingen roll. I dagar var det så.

När vi råkade gå förbi en kurdisk by på vår väg var det spöklikt. Det var hastigt övergivet. Vi hittade bröd som inte hunnit mögla. Frukt och grönsaker. Vi försökte respektera bostäderna så mycket vi kunde, men vi behövde också ett tak över huvudet och en måltid. Det var lite som att hitta en öppen stuga när man vandrat på en led. Utnyttja stugan men lämna det som du hittade det.

Jag ska erkänna att jag inte alltid gjorde det. Jag hittade väldigt fina bläckpennor i ett par hus under vår flykt och jag stal dem. De var min lilla skatt.

Vi blev konstant påminda om hotet. Vilade vi upp för länge i en övergiven by kunde vi höra väldigt avlägsna ljud av eldstrider eller maskineri. Det fanns inte en lugn stund, armén var bakom oss, vi måste alltid hålla oss före.

Jag kommer inte ihåg hur många dagar det tog, men vi kom fram till vårt mål till slut. När vi närmade oss den turkiska gränsen började vi se människor igen. De gick alltid i grupp, en byenhet, som bad om att få komma över gränsen, representerade av en byäldste. Vi skulle göra likadant, låtsas att vi var kurdiska flyktingar, ännu en by. Och eftersom paranoian var på topp bestämdes det att vi skulle göra oss av med allting som kunde identifiera oss som allt annat än. Vi grävde ner foton på oss själva och våra familjer, dokument som mamma hade burit med sig hela vägen i egenskap av revisor, vi grävde ner böcker och kläder. Jag grävde ner mina pennor och sörjde att jag aldrig använde dem. Vi markerade platsen och lade den på minnet för när vi skulle tillbaka. Och sedan begav vi oss mot gränsen.

På vägen dit kom en byäldste fram till oss och hälsade. Han förstod vilka vi var. Vi såg inte ut som bybor, betedde oss inte som bybor och han frågade om vi var Peshmerga. Vilket vi ju var. Det respekterade han så byn adopterade oss. Vi skulle gå ihop med dem och gå över gränsen. Han skulle sköta snacket. En fantastisk, osjälvisk handling som minimerade risken för oss. Visst kunde vi prata kurdiska, både sorani och badinani, men vi saknade det där genuina som någon som levt hela sitt liv i regionen hade.

Jag minns synen, gränsen låg på en höjd och Turkiet var nedanför oss. En stor slätt. Fylld med människor. Jag hade aldrig sett så många förr. Ett temporärt flyktingläger. Tält över allt. Kläder som hängde på lina. Sorlet av tusentals människor. Vår adoptivby släpptes igenom och vi befann oss i Turkiet.

Dagarna smälter ihop här för mig. Vi bodde i ett tält. Det fanns för många människor. Och västerländska journalister hade hittat hit. De sökte folk att intervjua om vad som hade hänt, de hade inga tolkar med sig och sökte några som kunde prata engelska. Vi ställde upp. Dumt i efterhand? Absolut. Men det tänkte vi inte på då. Så där satt mamma och pappa och blev intervjuade av Reuters, AP, BBC, CNN och vem vet vilka fler.

En rätt absurd stund jag minns väldigt väl är när jag, som alla andra pojkar, hade hittat en riktigt bra pinne och hade dragit mig undan för att beundra den. Jag satt på en stenbumling med pinnen i handen och stirrade ut över lägret. Det var ju fullt med folk och det hände saker hela tiden, mycket att se och grubbla över. När jag hör det distinkta ”klick-klick” ljudet av först en kamera, sedan flera stycken. Med ögonvrån ser jag att fotojournalisterna har hittat mig och börjar fota. För här satt en sjuåring som såg ganska annorlunda ut på en sten, med en bra pinne, och såg svårmodig ut. Fotomagnet. Jag vågade inte röra på mig medan de höll på att ta bilder, men jag tror nog att jag finns med i ett par bildarkiv. Mina 15 minuter av berömmelse.

Varför var det dumt att ställa upp på intervju? För turkiska säkerhetstjänsten är inte dumma i huvudet. Kurdiska bybor som pratade flytande engelska och pratade folkrättsbrott med Reuters? Vad i helvete pågår? Vi kunde lika gärna ha tagit på oss t-shirts med en måltavla på. Säkerhetstjänsten blev intresserade av att prata.

Vår överlevnadsinstinkt var inte att leka med heller. Våra vänner hade snokat upp att det gick att fixa en transport till Iran. Skulle vi våga stanna kvar och hoppas undvika upptäckt, eller söka tryggheten i Iran som ändå var i krig med Irak och skulle vägra överlämna oss?

Mamma och pappa var en del av gruppen som bestämde sig för att försöka fly Turkiet. Transporten visade sig vara just en lastbilstransport för djur. En sådan där gammal från 60-talet med ett träflak där vanligtvis får trängs. Mina föräldrar kände sig just som får på väg till slakten. De vuxna tyckte att det var en ganska förnedrande resemetod. Personligen älskade jag det. Jag som hade glömt hur bilar ens såg ut åkte på ett lastbilsflak som dundrade genom ett nytt lands vägar i 70 kilometer i timmen. Skämtar ni? Det här var som att vara på en nöjespark, inte för att jag visste vad det var heller.

Det tog inte många timmar förrän vi var framme vid vårt mål. Iranska gränsen. Och välkomnandet vi fick var något utöver det vanliga.