Recensenten som föll på eget grepp
Mobilen är min bästa vän under tråkiga tunnelbaneresor, Metro kan man bara läsa en gång och sedan får man förlita sig på andra nöjen. En uppkopplad mobil är då guld värt. SVT Text och SR:s mobilsajt är trogna följeslagare och det var under resan hem idag som jag kom att stöta på Göran Sommardals recension av Ida Börjels Skåneradio[1].
Sommardal har problem med bokens överkomplexa poetiska intelligens[2]. Skåneradio är helt enkelt språkligt en för svår bok för att man skall kunna njuta av den. Detta är en ärlig åsikt som jag uppskattar djupt. Problemet är bara att Göran Sommardal faller på eget grepp. Kritikern misslyckas med att ta tillvara på sin egen kritik och försöker framhäva sin egna "poetiska intelligens". Det här gör recensionen av Skåneradio till en av de mest svårtydliga jag någonsin läst.
Låt mig bidra med ett exempel.
"Skåneradio" är en helhet, så att bara citera ett och annat kan möjligen locka till skratt, eller hu! eller ja!, det gör ändå ingen rättvisa åt den framställning som skapar den nödvändiga väven hos Börjel. Inte heller en uppräkningen av samtalsämnen - folkliga så det förslår - ger mer än en glimt - kul blandning, va! - av det som är det väsentliga i boken.
Ursäkta, men tappade du också bort dig? Jag kan för all del i världen inte förstå varför man önskar krångla till en sådan enkel sak som en recension. Meningen med en sådan är ju att återge en åsikt. Svårare än så behöver det inte vara.
Läs gärna hela recensionen hos Kulturnytt och se om du kan få mer ordning på den än vad jag lyckats med.