PLAY! 2007, ett referat
Spelkonsert i Stockholm, för andra året i rad alltså. För oss som kollade på eftermiddagsföreställningen är en sak säker - det var bättre förra året.
Jag vet inte om det är den där första förälskelsen som nu försvunnit, men årets konsert kändes rörigare och aningen mer själslös.
Visst fanns det den del odödliga ögonblick. Som när Akira Yamoaka entrar scenen i sin ormskinnsuniform för att sedan dänga loss med lite sköna Silent Hill-toner. Eller när Kungliga Filharmonikerna spikar Oblivion-medleyt.
Annars fanns där för mycket som inte stämde. Som till exempel konserthusets onödiga egoreklam i början av andra akten. Eller finalen när Machinae Supremacy förlorades i ett sällan skådat kaos när Dancing Mad skulle genomföras som en episk final. För långt, för mycket orgel och som sagt, för kaotiskt.
Skandal dessutom att vi inte fick en encore trots massiva applåder som varade i flera minuter. Ursäkten var att man hade en konsert till att spela senare mot kvällen. Och? Vi är ju här nu.
Bättring till nästa år efterlyses, annars kan det likna gärna vara. Mina minnen från första PLAY!-konserten räcker gott och väl.
Ett flickr-set för den som önskar se fler bilder från konserten går att hitta om man klickar på länken.