Finanskrisen hittade mig till slut

På jobbet har vi ett avtal med Max Matthiesen, ett dotterbolag till krisbanken Carnegie. Maxm (som de älskar att kalla sig) är bra, det får man en känsla av. Man har en kontaktperson som är redo att rycka ut, som svarar på frågor omedelbart, som ordnar möten på ett nafs om man nu vill träffas personligen.

Kundvård i krishanteringstider är det dock sämre med, upptäcker jag plöstligt. För när finansinspektionen drog tillbaka Carnegies banktillstånd blev jag självfallet lite orolig. Jag framtidssäkrar mig själv hos maxm, självklart efter tips från min maxm-anställda kontaktperson som ansåg att hans fondlösning var den bästa någonsin. Jag gick med på det hela bara för att avgifterna var riktigt låga.

Hur som helst, när det utannonserades att tillståndet hade dragits tillbaka så drog jag iväg ett mail till min kontaktperson. Kontentan i mailet var i princip "är det dags att känna panik nu, eller?" I normalfall skulle ett svar ha inkommit inom en timme, så snabba är fölket på maxm. Inte den här gången. Faktum är att arbetsdagen är slut och jag har ännu inte fått något svar.

Det är nu som man kanske borde känna att det är kört, som tur är är jag lite av en nyhetsjunkie och ganska snart vet jag att mina pengar är säkra tack vare Dagens Industri och E24. Frågan är bara, hur länge till? Och hur kommer min kontaktperson på maxm att lugna ner mig, om han nu tar sig tid att svara?

Intressant, och kanske roligt till och med. Den närmaste tiden kommer i alla fall att avgöra om jag ska våga hålla fast vid maxm. Förtroendet är inte precis på topp just nu, om man säger så.