Doom och Leila K

Då var jag tillbaka från Doom-filmen. 4 stolar i Filmkrönikan och 4/6 i SvD. Undrar om det var samma film recensenterna kollade på?

Nej, Doom-filmen är inte alls så bra som man kan tro. Det är en helt okej film för att vara baserad på ett datorspel, men det säger å andra sidan inte mycket. Problemet är långtråkigheten. Visst borde man förvänta sig ös när man hör namnet Doom? Tja... i den första timmen händer ingenting. De resterande 45 minuter är bättre, men ändå ganska tråkiga.

Doom är en fadd film. Den stora förbehållningen är att man känner igen så mycket från spelet. Och att filmen överraskande nog inte är en totalkalkon. Men bra är den definitivt inte, framför allt är den så fruktansvärt begränsad. Hela filmen utspelar sig i fyra rum och korridorerna där i mellan. Ett teleportrum, ett labb, en offentlig toalett och vad som verkar vara en väntsal.

Två av fem hade varit ett mycket rättvisare betyg. Därför säger vi så.

Efter filmen gick vi och tog oss ett par hamburgare. En nerdrogad Leila K gör bort sig totalt utanför fönstret. Det lämnade störst intryck från kvällen.