Bioshock

Faktum gäller att Bioshock fått otroligt bra kritik, hela 96,1% i genomsnitt hos Game Rankings. Det gör spelet det bästa till Xbox 360 och det fjärde bästa någonsin i skrivande stund. Det har helt enkelt blivit dags för ett litet "hold your horses". Bioshock är faktiskt inte så bra, bara tillräckligt nära. Er favoritskribent kommer här att guida er genom euforins dimmor och slå bort en del av hypen, jag kommer att sänka era förväntningar för att på så sätt ge er bästa möjliga upplevelse när ni väl införskaffar det här spelet. Välkomna till en saklig recension med relativt lite avslöjanden (upptäckterna får du ju stå för själv).

Det är ingen hemlighet att Bioshock är ett politiskt käftsmäll mot Ayn Rands filosofiska skola objektivismen. I staden Rapture har vetenskapsmannen Andrew Ryan byggt en utopi i objektivismens förtecken. Här råder grundpelarna individualism, kapitalism och förnuft. Det hela funkar rätt bra till en början. Sedan börjar Raptures vetenskapsmän att leka med genteknik och en katastrof inträffar - där gentekniken går in går förnuftet ur - kvar blir egoismen och den fria marknadens krafter och en mardrömsvärld föds.

Handlingen och designen av världen i form av staden Rapture är Bioshocks styrkor. Alla vi med minsta politiska intresse kommer att fånga upp tråden i spelet och följa det med stor nyfikenhet. Djupt under havets yta kommer vi att vandra runt i Rapture och låta oss hänföras och skrämmas. Speciellt i stadsdelen Fort Frolic kommer våra känslor att vakna - här snackar vi om ett grand epos i speldesign.

Samtidigt måste man peka på svagheter i berättandet. Jag känner aldrig att jag på något sätt hör hemma i Rapture. Staden finns där och agerar utan mig, dess invånare (härliga, härliga karaktärer förvisso) verkar klara sig alldeles utmärkt utan min närvaro. Jag är mer av ett störningsmoment och det känns verkligen när jag spelar. Som jag ser det ska spel se till att bjuda in mig i spelupplevelsen, engagera mig för den jag är. Det gör inte Bioshock. Jag är istället intresserad och kvar i den här världen på grund av det faktum att jag spelar ett spel som tar det politiska berättandet till höjder som jag inte sett skymten av sedan Deus Ex-serien. Den motivationen räcker långt, men är absolut inte en perfekt lösning.

Sett till spelmekaniken kan jag inte låta bli att beundra 2K Boston (f.d. Irrational Games) för vad de gjort. Politiska intriger är ju knappast ett försäljningsargument för de miljontals kids där ute, istället är det smart och cool action som gäller, och här levererar Bioshock. Valet att kombinera gentekniska krafter (som gränser till magi) med intelligent vapenhållning är ett av de stora nöjena med spelet. Man växlar fram och tillbaka mellan karaktärens egenskaper (som man valt av egen kraft) och utnyttjar både omgivningar och invånare i kampen om överlevnad. Det funkar förvånansvärt väl.

Det lilla sidospåret med paret Big Daddies och Little Sisters (kolla på löpbilden) är ett oerhört intelligent trick för att få oss emotionellt engagerade i spelet. Big Daddies är oerhört starka väktare medan Little Sisters är vandrande skattkistor. Att ta kål på en Big Daddy i början av spelet är lite av en bragd och man känner sig väldigt stolt, efteråt ställs man inför ett moraliskt val - rädda den Little Sister som är ensam kvar och gråter, eller skörda henne på substansen Adam (DNA-valuta). Som den mes jag är klarar jag självfallet aldrig av att döda en Little Sister, istället blir det räddningsuppdrag för hela slanten för min del.

Avslutningsvis då. I min bok är Bioshock ett givet spel att införskaffa. Ingen gamer med dator eller Xbox 360 borde låta bli, det här är en spelskatt värd att uppmuntra och vårda. Men... förvänta dig inte ett tio av tio-spel, förvänta dig inte ett Game of the Year. Se istället till att hålla förväntningsnivån på ett jävligt bra spel. Det tjänar både du och Bioshock på.