9: Senapsgas

Det hände oftast ingenting. Långa perioder av långtråkigt. Min räddning i dessa tillfällen var läsningen. Jag läste allt jag kom över. Det mesta förstod jag ingenting av, men jag läste och tiden gick, samt fick beröm för att jag läste så pass vuxna verk (utan att förstå dem alls, men beröm är beröm). Jag läste Leo Tolstojs ”Krig och fred”, ”Det kommunistiska manifestet”, Rudyard Kiplings ”Riki-Tiki-Tavi” (en klar favorit!), Dosoyevskys ”Brott och Straff”. Missförstå mig inte, jag är väldigt tacksam för unga Naseer som satte en läsvana som håller än idag, men där och då läste jag allt som gick att läsa för det var ett väldigt bra sätt att få tiden att gå. Jag läste arabiska klassiker som jag inte kommer ihåg namnet på, tantsnusk och politiska essäer. Jag skrev brev när jag inte läste och skickade till våra olika baser, för det var vad de vuxna gjorde. Ordet var min vän då, och är det än idag.

Så att just sommarfestivalen var äntligen i gång var ett välkommet avbrott i vardagen. Min fiende, kalven, slaktades och grillades. Gamla hönor som inte längre la ägg nackades och lagades, den sura smaken av övermogen höna sitter fortfarande i minnet. Vi hade ingen björn eller vildsvin att servera, jag minns hur de vuxna alltid gav sig ut och skulle fälla ett vilddjur, de misslyckades varje gång, och jag har en misstanke om att själva jakten kanske inte var grejen utan det var nog rätt roligt att komma i väg och göra något normalt ett tag. Men färska grönsaker och frukter hade vi och det serverades fat efter fat av härliga kreationer. Kvällarna rann i väg med föreställningar, poesi, tal och föredrag.

På eftermiddagen den femte juni 1987 gick den efterlängtade fotbollsmatchen i gång. Den skulle sätta punkt för festligheterna för i år. Jag minns att jag och Nida’ fick tråkigt och gick i väg efter en stund, jag ville jaga nya fjärilar att torka och lägga i min bok, och vi passade även på att plocka fikon som inte riktigt var mogna än, men det fanns ett löfte om en härlig smaksensation som man levde på.

Det var då jetplanet dök upp. Och det betedde sig väldigt annorlunda. Det flög inte över oss i en rak linje och försvann. Det cirklade. Det dök. Det besköt oss. Min instinkt var att slänga mig ner på marken och göra mig platt, exakt som jag alltid blivit tillsagd att göra, det räddade mitt liv. Planet besköt matchen och vi var alldeles i närheten. Explosion. Jag ser planet ta klart kurvan, rätta upp sig och flyga uppåt. Jag springer, men inte riktigt säker på vart jag vill. Planet har åkt ett helt varv och börjar dyka ner igen. Jag slänger ner mig på marken. Explosion. Planet riktar sig uppåt. Jag börjar springa. Min sandal flyger i väg och jag blir irriterad, en del av mig vill springa tillbaka och ta upp den. Jag låter bli. Jag vet inte var Nida’ är. Jag tror att jag hör pappa ropa. Planet dyker. Jag slänger mig ner. Explosion igen. Jag ser planet ta höjd och vinkla på vingarna. Dags att springa igen. Det är pappa! Jag springer mot honom. Han lyfter upp mig och springer. Jag stänger av nu. Han sköter detta med att vi slänger oss ner för att springa sen nu. Jag minns inte om vi blev beskjutna fler gånger. Jag har inte koll på planet längre. Vi springer mot ett skyddsrum, det är fullt med folk där, jag lyfts in i mörkret av många armar. Tryggheten ska det här vara. Syret sugs ut ur skyddsrummet. Jag kan inte andas. Luften i hela världen är slut. Jag måste ta mig ut för att kunna andas. Så mycket folk i vägen. Jag kan inte skrika. Jag kan inte gråta. Jag kan inte andas. Jag har panikångest för första, och förhoppningsvis sista gången i mitt liv. Jag vet inte hur länge vi är där. Vad som hände härnäst. Bara att vi kommer ut så småningom.

Jag får ofta frågan om jag blev traumatiserad eller om jag fick några psykiska men av Kurdistan. Ja, men inte på det sättet som folk kanske tror. Jag har aldrig haft ångest sedan den dagen. Jag har aldrig varit deprimerad. Jag har aldrig varit uttråkad ens. Det brändes ur mig. Jag har svårt att bilda nya vänskaper, jag tycker att mingel och kallprat är hemska. Jag har svårt för att starta ett samtal med främmande, ansikte mot ansikte eller på telefon. Typisk introvert. Jag tror att jag alltid varit det, trivts med mig själv. Men jag vet inte. Ärligt talat har jag aldrig brytt mig. Det är vad det är.

Det doftar sopsaft över dalen. Brända sopor. Det luktar ruttet. Det luktar godis. Det luktar äckligt. Det luktar starkt. Har ni jobbat med estrar i kemin? När vi skapade egna i gymnasiet blev jag påmind om den här lukten jag kände. En mix av ruttet och geléhallon.

Vi vet inte vad vi ska göra nu. En handfull vuxna bestämmer sig för att kolla upp en nedslagsplats. Vad var det här? Någon pratar om att vi måste ta oss upp ur dalen så fort som möjligt. Det är senapsgas. Det är tyngre än luft och vi kommer att exponeras mer om vi håller oss nere i dalen. Vi reagerar inte. Vem har erfarenhet av senapsgas? Ett par vuxna vägrar stanna i dalen och börjar vandra uppåt. Vi andra går till våra hem. Ganska chockade. Vad hände just?

Någon gång under natten går allt åt helvete. Folk har blåsor. De kräks okontrollerat. Tarmar töms innan folk hinner gå på toa. Vissa har tappat synen. De som har undersökt nedslagsplatsen. Deras hud har börjat smälta. Det rosslar när de andas, det är vätska i lungorna. Det var senapsgas. De har sett tunnorna. Tysk och fransk skrift. Vi har blivit bombade med senapsgas. Det är runt midnatt och alla måste lämna dalen omedelbart.

Flera kamrater har avlidit i attacken. Av explosionen. Av paniken. En kvinna föder ett barn för tidigt och barnet avlider. Vi är runt 150 personer kvar som börjar ta oss upp från dalen via en smal, fottrampad stig. Den blinda leder den blinda. Folk kastar upp maginnehåll de inte har. Skiter på sig. De vill klösa ut sina ögon som håller på att brinna upp. Smärtsamma blåsor över kroppen. Och vi måste röra på oss.

Någon skämtar. Här går 150 blinda gerillasoldater utan vapen upp för en förrädisk stig och lämnar spår av spyor och bajs efter sig. Irakiska marktrupper skulle skratta ihjäl sig och striden vunnen.

Jag minns inte att jag drabbades så svårt. Ögonen sved och jag var hostig. Sömnig. Trött. Chockad. De blinda leder de blinda. Någon kan inte gå längre så han slängs upp på en mulåsna. Vi litar på att djuret hittar vägen uppåt för ingen kan se något längre. Timmar senare kommer vi till toppen. Vi lägger oss under några träd som ger beskydd. Atmosfären är stön av smärta, hostningar, spyor.

Det är en handfull som fortfarande kan se något så när och som kan röra på sig. Mamma är en av dem. De kokar te och kyler ner, för detta lindrar brinnande ögon. De leder folk till en plats längre bort så att dessa kan uträtta sina behov. De hämtar vatten. Drick. Snälla drick. Det är bra för dig. Giftet måste komma ut.

En kamrat. Hans hud har smält. Han drunknar i sina lugnvätskor. Han ligger under ett stort träd som blivit skadat i attacken. Trädet faller på honom. Som om allt annat inte räckte. Han skadas milt av trädet. Folk skämtar om hur mycket otur man kan ha. Han avlider några dagar senare.

Jag och Simsim håller oss för oss själva. Nära, nära tillsammans. Jag har några udda, enstaka minnen av att vi hittar ett par batterier och sparar dem, de kan vara bra att ha. Det går en tid och folk börjar bli bättre. De kan öppna ögonen och se världen igen. Blåsor spricker och börjar torka. De kan få i sig något att äta. Inte alla, vissa har men för livet, men många.

Någon dag senare. Någon vecka senare? Jag och Simsim leker frisbee med en bit pitabröd som torkat. Kastar fram och tillbaka till varandra. Jag kastar en gång och träffar Simsim i pannan. Brödbiten är vass. Blodet forsar fram. Han gråter. Jag gör mig själv väldigt liten. Ingenting går rätt längre.

2005 startar rättegången mot Saddam Hussein där han bland annat är anklagad för folkmord. Diktatorer älskar att dokumentera allt. Det kommer fram i bevismaterialet att vi hade blivit bombade med senap- och saringas. En testrunda inför massakern i Halabja. En kvinna från våra 150 överlevande vittnar i domstolen. Mamma och pappa pekar på tv-skärmen. Det är ju deras gamla gerillakollega! Hon återger vad som hände. Världen lyssnar.