3: Kungar av dalen

Ursäkta en cliffhanger men jag hört att man ska väva in spänning i en berättelse. För det var ju så att jag frågade mamma var pappa var och hon svarade att han skulle komma senare, men att han var tvungen att lösa en del grejer först.

Grejerna var ju i det här fallet att knyta ihop lösa knutar. Att meddela bådas släkt att vi hade gett oss av och att de troligen inte skulle se oss igen. En motvillig släkt som ändå inte ville ha något med oss att göra där och då på grund av rädsla för säkerhetstjänsten som både avlyssnade telefoner, övervakade post samt hälsade på från dag till dag för att kolla var Amel Alkhouri och Fareda Garges hade tagit vägen. Samt annat som jag är osäker på, för det var ju vuxengrejer.

Så här satt jag på en mulåsna som frustade upp sig för en klippa, och sedan ner i en dal. Det är juni 1985 och det är en av de vackraste synerna jag sett. En grön lövskog, blommor, en flod som rinner igenom sagolikt. Det andas liv, äventyr, en helt ny värld.

Många år senare har mina föräldrar uttryckt en viss ånger över vad vi gick igenom som barn. Det är något jag aldrig själv känt. För en vuxen finns det ju ett före och efter, de förlorade sitt gamla liv här, fick ett nytt i flykt och sen i ett annat land och var tvungna att starta om sina liv. För ett barn fanns det dock ingen nostalgi, i alla fall för mig. Jag hade inga minnen från ett före Kurdistan och ett efter. Mitt liv startade här och jag visste inget annat.

Här fanns hur många vuxna som helst som blev glada av ett se ett par barn och alla ville leka. Vi var inte först, Nida’ var det, men vi var nya och spännande. Min bror var strax över ett år gammal och kunde charma byxorna av folk. Jag fick springa runt fritt i min egen värld och forska och upptäcka. Vad fanns inte att älska?

Mamma sa att hon hette Um Ali. Pappa var Abu Ali. Jag hette Mishmish och min bror hette Simsim. Vi tog nya alias för att skydda våra familjer där i den gamla världen, för vi råkade ut för både spioner och övervakning. Och det tog inte länge förrän jag glömde mitt riktiga namn. Jag var Mishmish, aprikosen (på grund av mina kinder, ta det lugnt tjejer!), min bror var Simsim, sesamfröet (på grund av att han var så liten).

Vi var kungar över dalen. Överbefälhavaren i vår gerillagrupp på några hundra personer var en välkänd och väl respekterad silverräv. En veteran. En sannerligen skicklig taktiker. Och en man med ett stort kontaktnät, även bland de olika Peshmergagrupperna och de olika kurdiska fraktionerna. Han såg sig även som vår farfar och särskilt Simsim kunde få honom att smälta. Det hände inte bara en gång att jag, ledd av min bror, steg in på hans kontor där han avbröt ett möte med säkert väldigt viktiga människor, bara för att skriva en order, undertecknad och stämplad på att vi skulle få en extra portion kött vid matserveringen.

Mitt första minne av att se ett vapen var mammas överdimensionerade gevär. Som nya i lägret fick de vuxna vakttjänst. Det var en bra metod för dem att inse allvaret i situationen samt att känna till området. Och då ingick det även att få ett tjänstevapen. Mammas blev ett gevär som var dubbelt så långt som mig. Jag skulle inte kunna minnas vad det var för något om mitt liv hängde på det, men nog såg det ut som ett gammalt, stort jaktgevär. När det inte användes fick det stå lutat mot väggen av det som blev vårt hus. Det talades om att vi inte fick röra vapnet och vi gjorde aldrig det. Ett vapen är inte spännande alls när det finns en hel värld att utforska.

Jag skulle tro att det tog ett par veckor innan pappa dök upp. Vi satt på huk och åt ur en skål, stolar eller bänkar var det aldrig något tal om. Säkert kikärtesoppa med bröd, för ingen med självrespekt åt det ute i den riktiga världen, det var mat för den fattigaste av fattiga och det var vad vi var. Man tog sin skål till den där enorma grytan med den bubblande soppan som stod över elden, fick ett par slevar och satte sig sen vid huk och åt. Det var där och då en dag som pappa kom tillbaka. Allt var frid och fröjd.